Den mångkunnige Stig Jonasson skrev, förutom recensioner från föreningens arrangemang, även jazzkrönikor i Smålandsposten. Vilka publiceras här nedanför.

• Artie Shaw var swingerans siste storbandsledare 2005 01 12
  Orkesterledaren Artie Shaw, som avled strax före nyår, 94 år gammal, var en av jazzens märkligaste figurer. Omskriven blev han förstås för alla sina äktenskap. Han var gift hela sju gånger, i tur och ordning med Margaret Allen, Lana Turner, Betty Kern (dotter till kompositören Jerome Kern), Ava Gardner, Kathleen Winsor, Doris Dowling och Evelyn Keyes, flera av dem lysande stjärnor i Hollywood.Mera anmärkningsvärt är, att han tidigt tröttnade på att spela jazz. Sina mest framgångsrika år hade han 1937 – 1939, då han tävlade med Benny Goodman om titeln ”King of Swing”. Framgången steg honom emellertid åt huvudet och i december 1939 upplöste han plötsligt sitt band och flydde i panik till Mexico.Han kom emellertid tillbaka och satte upp tillfälliga band då och då, bland annat ett med stråkar och ett som turnerade bland de amerikanska trupperna i Stilla havet. Han spelade också in skivor med både storband och sin lilla grupp Gramercy Five, där han lanserade cembalon som nytt jazzinstrument.1955 lade han definitivt klarinetten på hyllan. Hans avsikt var att i stället bli författare, och visst hade han litterära anlag, vilket framgår av hans självbiografi ”The trouble with Cindarella”. Så värst mycket mera blev det emellertid inte av författandet. Artie bodde tillbakadraget under många år på ett slott vid Costa Brava i Spanien. De sista decennierna tillbringade han i Californien. Som åttioåring gjorde han under några år comeback som ledare och repetitör för ett eget band.Vill man lyssna på Artie Shaw, när han var som bäst, rekommenderar jag följande inspelningar: ”Begin the beguine”, hans stora genombrott och mest sålda skiva, vidare ”I´m coming Virginia” och ”Out of nowhere” i två utsökta arrangemang, så det goda swingnumret ”Lady be good”, ”Star Dust” med Billy Butterfields fina trumpetsolo, Arties paradnummer ”Concerto for clarinet, I and II”, vidare ”S:t James Infirmary I and II”, som lanserar trumpetaren Hot Lips Page, och ”Little Jazz”, ett featurenummer för Roy Eldridge, även han trumpetare. Av Arties Gramercy Five-inspelningar lyssnar jag gärna på ”Special delivery stomp”, ”Summit Ridge Drive” och ”Hop Skip and jump”.Den gångna helgen har knappast varit lugn. Visst har man haft fog för att plocka fram Lena Hornes insjungning av ”Stormy weather” att lyssna på till de knäckta granarnas susning. Lena var för övrigt ingen utpräglad jazzsångerska. Det var däremot Billie Holiday. Dagarna före jul fick jag i min hand den fjärde volymen, ”You´re my thrill”, i Naxos Holiday-serie med inspelad musik från åren 1944 – 1949. Det var en period, då Billie mest sjöng till studioorkestrar, rikligt försedda med stråkar. Repertoaren bestod huvudsakligast av ballader, som Billie förvaltade på sitt sedvanligt personliga sätt. På skivan finns klassiker som ”Lover man”, ”Solitude” och ”I loves you Porgy” men även en sådan låt som ”Gimme a pigfoot and a bottle of beer”, odödliggjord även av bluesdrottningen Bessie Smith.. För Billie var fyrtiotalet annars en mörk tid, fylld med personliga problem av diverse slag, så det är märkligt att hon då och då kunde ta sig samman och framträda både på film och i skivstudion.Nyutgiven är också cd:n ”Rock-A-bye Basie” med Count Basies orkester, också den en Naxos-produkt, del två i en serie. Här är det frågan om inspelningar gjorda åren 1939-1840. Basies formidabla swingband, etablerat redan 1935, arbetade under många år med oförändrad besättning. Utom den outslitliga rytmsektionen med gitarristen Freddie Green i täten fanns toppsolister som Lester Young, Dickie Wells och Buck Clayton kvar i bandet. Tillkommit hade trumpetaren Harry ”Sweets” Edison. En av bandets festligaste solister var den frodige sångaren Jimmie Rushing, som här bland annat sjunger den underbara ”How long blues”. Andra toppar på skivan är Helen Humes sång i ”And the angels sing”, Lesters tenorsolo i ”Lester leaps in” och så förstås hela orkestern i titellåten.

• Nu är jazzsäsongen igång! 2005 01 26
  Nu tycks jazzsäsongen vara igång på allvar. I Alvesta och Emmaboda startade jazzklubbarna sin verksamhet redan förra veckan, i Växjö sker premiären i kväll. Samtidigt presenterar Föreningen Jazz i Växjö hela sitt vårprogram i sin klubbtidning ”Jazz & Blues”.Det ser gediget ut. Vis av erfarenheterna från höstens konserter, då bland andra gammeljazzspecialisten Gunhild Carling gjorde stor succé, har växjöklubbens programsättare Lars Thuresson bokat in en hel del klassisk jazz under våren.I kväll, till exempel, bjuds på riktigt gamla godingar, Kornettisten Kiki Desplat och hennes band har specialiserat sig på musik från klarinettisten Jimmie Noones inspelningar från tjugotalet. Kiki, ursprungligen fransyska, har bott i Malmö de senaste tolv åren tillsammans med en annan entusiastisk dixiemusiker, kornettisten Paul Bocciolone Strandberg, som emellertid numera mest spelar sousafon och sjunger i bandet. Vi har hört Paul åtskilliga gånger i Växjö tidigare, främst kanske som en stiltrogen presentatör av Bix Beiderbeckes musik.Veckans s.k. clou blir emellertid den stora jazz-och bluesfestivalen på Stadshotellet på fredag, då inte mindre än sex orkestrar spelar på tre olika estrader. En av dem kallar sig Le Band. Det låter franskt, men bakom namnet döljer sig några av Sveriges mest uppmärksammade musiker. Främst saxofonisten Kenneth Arnström, som bland annat under många år spelat traditionell jazz i Kustbandet. Även trombonisten Dicken Hedrenius har gjort sig känd i olika sammanhang. Le Band spelar jazz från olika tidsepoker. Riktmärken är Louis Armstrong och Duke Ellington. I bandet sitter för övrigt Jan Sjöblom piano, Tom Nesbjerg trumpet, Lars Burman bas och Jan Franzén trummor.Pianisten Gugge Hedrenius kommer med sitt åttamannaband, Växjö All Stars med bland andra gitarristen Johan Leijonhufvud, göteborgspianisten Ludvig Berghe med sin trio, rockaren Little Mike Watson med orkestern The Rockarounds och som extra attraktion uppenbarar sig Mats Ronander. Så nog kommer gamla Stadt att knaka i fogarna denna fredagkväll!Den 23 februari kommer gitarristen Carlo Alberto Bertini till Växjö med sitt band som han kallar ”Joe Spinaci and The Brookolino Orchestra” Carlo vårdar ömt arvet från musiker som Louis Prima och Louis Jordan, som bekant två herrar som kunde spela rhythm&blues. I bandet finns bland andra den utmärkte altsaxofonisten Fredrik Kronkvist och dennes hustru, sångerskan Miriam Aïda.Utom blueskvällar innehåller vårprogrammet i övrigt gruppen Mynta, sångerskan Carin Lundin Quintet, Andreas Öberg Trio med Marian Petrescu samt trumslagaren Fredrik Noréns band.Växjöbördiga Carin Lundin har flera cd-album på sin meritlista och har gjort turnéer runt om i Sverige och utomlands. I bandet finns trumpetaren Johan Setterlind, pianisten Mathias Algotsson, basisten Mattias Welin och trumslagaren Jonas Holgersson.Verkligen intressant skall det bli att åter få höra pianisten Marian Petrescu. Vi minns honom från hans tid i Växjö i mitten av 80-talet. Redan som ung pojke visade han talanger utöver det vanliga. Han kunde imitera i stort sett alla de stora jazzpianisterna. Tekniskt sett var han ett underbarn. Efter några år i Växjö flyttade han till Finland för att utbilda sig vid Sibeliusakademien i Helsingfors. Han kom sedan ut i Europa, vann flera stora pianisttävlingar och spelade tillsammans med världsartister.Jag hörde honom i slutet av åttiotalet spela vid den stora jazzfestivalen i Den Haag i Holland. I förhandsreklamen där beskrevs han som den nye Art Tatum. Tyvärr var hans medmusikanter då inte av samma höga klass, och konserten blev väl kanske inte den stora succé som man hade hoppats på. Men nu skall det bli spännande att se hur han utvecklats sedan dess!

• Horace Silver med guldglans 2005 02 09
  Jag har många gånger betonat grammofonskivans omistliga värde som bevarare av jazzmusik från olika tider. Lika värdefulla är dock alla filmupptagningar som gjorts från konserter och jamsessions, liksom sammanställningar av olika musikers liv och verksamhet. Inte minst sedan tv kom till har vi begåvats med hur mycket material som helst.Tacksamt får man konstatera, att många musikfilmer och tv-konserter har överförts till videokasetter och dvd-skivor. Jag blir mer och mer förtjust i de senare, som är lätta att hantera och som oftast har mycket hög kvalitet på bild och ljud. Visst är det härligt att få avnjuta dessa konserter, som verkligen ger närvarokänsla, trots att man bara sitter i tv-soffan.Just nu lyssnar jag på en konsert, som gavs under jazzfestivalen italienska Umbria i juli 1976. Den finns på en nyutkommen dvd-skiva på märket TDK/CMM. På scenen, som byggts upp på torget i den pittoreska lilla staden, fanns pianisten Horace Silvers kvintett med tenorsaxofonisten Bob Berg, trumpetaren Tom Harrell, basisten Steve Beskrone och trumslagaren Eddie Gladden. Det tycks ha varit en skön sommarkväll med en liten men entusiastisk publik.Fyra nummer spelades, alla kompositioner av Silver själv. Han tillhör ju de flitigaste bland jazzens låtskrivare. Bland hans många alster kan nämnas ”The Preacher”, ”Doodlin´” och ”Sister Sadie”. Denna kväll hedrade han bland annat sin faders minne med melodin ”Song for my father”, något som de familjekära italienarna särskilt uppskattade. Horace´s far var portugis, kom från Kap Verde-öarna utanför Afrika. Han var ingen yrkesmusiker men lärde ändå Horace de musikaliska grunderna och introducerade för honom den folkmusik som fanns på hemmaöarna.Men sina viktigaste influenser hämtade Horace Silver från New York, dit familjen flyttat. Här upptäcktes han tidigt av Stan Getz, som tog med honom i sin kvintett. Senare samarbetade han med trumslagaren Art Blakey och dennes ”Jazz Messengers”. Blakey var framförallt en föregångsman när det gäller hardbop och soul. Det var linjer som Silver följde upp, när han 1956 bildade sin egen kvintett, som sedan kom att bestå under flera decennier.I sitt pianospel understryker Silver på ett kraftfullt sätt det rytmiska underlaget. Han ger sina medmusiker stort solistutrymme. Det är hans styrka att kunna backa upp dessa utan att själv glänsa, även om han skulle kunna det, virtuos lirare som han är.Vid konserten i Umbria fick framförallt Harrell och Berg briljera i rader av långa solon. Båda spelade ytterst aggressivt och rörligt i utvecklad bopstil. Intensiteten märks emellertid inte i deras kroppsspråk. De ser märkvärdigt relaxade ut – som om musiken egentligen inte angick dem ett dugg.Jag gjorde samma reflexion, när jag hörde Horace Silvers kvintett vid jazzfestivalen i Åhus ungefär vid samma tidpunkt, alltså i mitten av 70-talet. Tio år senare kunde jag höra och se kvintetten vid North Sea-festivalen i Den Haag. Förändringen då var påtaglig. Musiken hade förenklats, reducerats, stiliserats, men var kanske mer uttrycksfull än någonsin.Hur som helst så är det roligt att nu få återuppliva bekantskapen med Horace Silvers kvintett av årgång 1976. Det här är en skiva med guldglans.För övrigt så har svensk tv börjat sända timslånga livekonserter med jazzmusik.. Först ut var en konsert på Palladium i Malmö med Monday Night Big Band och solisterna Miriam Aïda och Fredrik Kronkvist. Den var bra. Däremot gillade jag inte konserten i söndags med Per Henrik Wallins musik. Jag fann den enbart dissonant och kaotisk. Det fina i kråksången gick mig faktiskt helt förbi.

• ”GYLLENE SKIVAN” till Peter Asplund 2005 02 23
  Den finaste utmärkelse en jazzmusiker kan få i vårt land är Gyllene Skivan, som varje år utdelas av månadstidskriften Orkesterjournalen. År 2004 tävlade ett hundratal cd-album om det guldkantade priset. Det är tidningens läsekrets som tillsammans med en expertjury fått betygsätta skivorna. I OJ:s marsnummer, som utkommer i dagarna, tillkännages resultatet.Inte helt oväntat blev det trumpetaren Peter Asplunds skiva ”Lochiel´s warning”, utgiven på märket Prophone, som får utmärkelsen, som nu delas ut för femtionde gången. Den allra första Gyllene Skivan fick Lars Gullin år 1955 för sin ”Danny´s dream”. Gyllene Skivan kommer att delas ut i Stockholms konserthus den 18 mars i samband med en konsert med Wayne Shorters kvartett.”Lochiel´s warning” är Peter Asplunds fjärde album under eget namn. De tidigare var ”Open mind” från 1995, ”Melos” från 1999 och ”Satch as such”, som utgavs året efter. I det sistnämnda bekände Asplund sin kärlek till Louis Armstrongs trumpetspel. Det var hans pappas armstrongskivor, som fick honom att börja spela trumpet. Men någon traditionalist är Peter absolut inte. Med åren har han skaffat sig modernare förebilder, sådana som Miles Davis och Freddie Hubbard. Genom att medverka i en rad olika konstellationer, inte minst flera av våra bästa storband, har han också skaffat sig gedigna referenser. Vi har hört honom i band som Stockholm Jazz Orchestra, Tolvan Big Band, Magnus Lindgren Big Band, Bosse Brobergs Nogenja, Hector Bingerts Latin Lovers men faktiskt också i Bo Kaspers orkester!I dag ser man Peter Asplund som en musiker som banar sin egen väg. Att lyssna på honom, vilket vi har haft förmånen att göra många gånger i vårt eget län, är verkligen en lisa.Peters gyllene skiva innehåller både standardlåtar och eget material. Sammantaget är det här en skiva som i mångt och mycket sammanfattar hur unga moderna svenska jazzmusiker spelar i dag, med energi och inlevelse, seriöst och framåtblickande. I Peters kvartett spelar pianisten Jacob Karlzon, basisten Hans Andersson och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey, alla samma andas barn. En målsättning för kvartetten har varit, att dess medlemmar får dela solistutrymmet lika.På Peters tre första plattor medverkade altsaxofonisten Johan Hörlén, bördig från Växjö. Johan har helt klart betytt en hel del för Peters utveckling. Även Löfcrantz är en gammal polare till Peter och oumbärlig, tycks det, i alla asplundska rytmsammanhang.På andra plats i omröstningen kom sångerskan Rigmor Gustafsson med skivan ”Close to you” (ACT)och det delade tredjepriset gick till Fredrik Ljungkvists ”Yun Kan” (Caprice) och duon Putte Wickman-Jan Lundgren med ”We will always be together” (Gazell). Högt upp placerade sig också Stockholm Jazz Orchestra med ”Homage to Mel Lewis and Thad Jones” (Dragon).Min egen insats i juryn resulterade i, att jag gav de flesta poängen till Wickman-Lundgrens skiva med dess utsökta kammarjazz. Jag hade gärna sett att även trumslagaren Janne Erssons eminenta storband fått en högre placering än den tolfteplats han nu erövrade med en liveinspelning från Skeppsholmsfestivalen (Sittel). Sångerskan Johanna Grüssners skiva ”No more blues” (Prophone) satte jag också högt liksom Hacke Björkstens ”Blue cat” (Pama).

• Visst lyssnar jag också till schlager 2005 03 09
  Som musikskribent förväntas man ofta ha synpunkter på det mesta inom musikområdet. Inför Melodifestivalens deltävling i Växjö har jag alltså ansatts med frågor, inte bara från vänner och bekanta, om vad jag egentligen tycker om det hela. I stort sett har jag lyckats slingra mig undan de mest intrikata frågorna, eftersom jag tycker, att en diskussion kring tycke och smak knappast ger något.Min huvudtes har alltid varit, att det finns bra eller dålig musik inom alla genrer. Även en melodifestival med sina många inskickade bidrag borde alltså kunna bjuda på en hel del bra musik. Ställd mot väggen beslöt jag mig alltså för att lyssna på tävlingen i lördags.Nu hör det till saken, att jag inte alls ställt mig främmande till schlagermelodier genom åren. Mina första musikkrönikor i Smålandsposten på femtio-och sextiotalen hade rubriken ”Jazz och schlager” och innehöll egentligen en salig blandning av populärmusik. Jag recenserade mängder av schlager, de flesta inspelade på EP-skivor eller singlar. Bland de mest populära artisterna då fanns Lars Lönndahl, Gunnar Wiklund, Lill-Babs, Towa Carson och Carli Tornehave. Men också pop-och rockskivor dråsade in, bland annat Elvis Presleys första inspelningar.Under Melodifestivalens första tid skedde bara en uttagningsomgång, där segraren gick vidare till Eurovisionens final. Det vinnande svenska bidraget utsågs av en jury med deltagare från de olika radiodistrikten. Jag satt under ganska många år med i Smålandsradions jury. Jag vill minnas att vi var ungefär ett dussin förståsigpåare, som fick lyssna på och poängsätta de olika bidragen. Allmänheten, d v s TV-tittarna, fick inte delta i omröstningen.I regel hade vi vår dom klar, innan melodierna framfördes i TV. Vi hade lyssnat igenom låtarna via band ett flertal gånger och såg alltså till en början inte artisterna. De var ju egentligen ovidkommande i sammanhanget – det var melodin vi skulle bedöma.Numera betyder artisternas framförande av melodierna oändligt mycket mera. Kanske är det så, att man fäster sig mer vid det visuella än det som örat hör. Showen i Växjö var synnerligen spektakulär med glitter och glamour, starka ljuseffekter och fantasifulla kläder. En effektfull koreografi bidrog till att man ibland trodde sig förflyttad till en nattklubb i Las Vegas eller Paris.Det är frapperande, att vi har fått fram så många duktiga showartister under senare år. De flesta är unga och karriärsugna. Det verkar helt klart som om ett generationsskifte är på gång. De något äldre artisterna har haft svårt att hävda sig i de här sammanhangen – det finns flera exempel på det.Melodierna, då? Ja, flera av dem är inte så tokiga. Bäst tyckte jag om ”A Different Kind Of Love”, föga kontroversiell visserligen, men sångbar och lätt att ta till sig. Caroline Wennergren sjöng den bra i själva tävlingen, men med många falska toner i reprisen. Nu är hon emellertid i final tillsammans med yrvädret Nanne Grönvall med melodin ”Håll om mig”, en svag och tjatig sak, som med en stillsammare artist inte haft en chans. Rocklåten ”As If Tomorrow Will Never Come” var bättre och dess exekutörer Katrina & The Nameless i en klass för sig under denna tävling.Övriga bidrag hade jag svårt att få grepp om. Ingen högre klass på låtarna, tycktes det. Litet synd var det om de artister som fick dras med alla schablonerna. Anne-Lie Rydé, till exempel, hade varit värd ett bättre öde. Hon gör ju ändå alltid bra ifrån sig, men hamnade nu bara på en femteplats med ”Så nära”, som det nu blev, en passande titel.

• Tre pianister – Tre kontraster 2005 03 23
  En gång om året delas ”Jazz i Sverige” – priset ut. Det består av två delar. Dels får den grupp som utses göra en skivinspelning, dels arrangeras en konsertturné inom landet. Bakom utdelningen står skivbolaget Caprice och Rikskonserter. Priset går företrädesvis till unga musiker, som har visat en vilja att förnya och utveckla sin musik. Det skall helst spegla det som mest spelas just nu på svenska jazzscener. Samtidigt ges pristagarna tillfälle att själva skriva musiken på skivan.Med tanke på de kriterierna är valet av 2005 års pristagare synnerligen välmotiverat. Den unge pianisten Daniel Karlsson har profilerat sig som en av de mest intressanta musikerna inom den nya svenska jazzen. Han har gjort sig känd som medlem i gruppen Oddjob, men också som pianisten bakom sångerskor som Viktoria Tolstoy, Jeanette Lindström och Lisa Nilsson.Årets ”Jazz i Sverige”-skiva heter ”Pan-pan”, titeln hämtad från en av skivans sju melodier. Till inspelningen handplockade Daniel fem musiker, trumpetaren Magnus Broo, saxofonisten Per ”Texas” Johansson, basisten Christian Spering och trumslagarna Jon Fält och Janne Robertson. Han står själv för samtliga kompositioner och arrangemang. Daniel bygger sin musik på enkla fraser, som med hjälp av samtliga medlemmar i bandet får växa och utvecklas allt efter stundens inspiration. De här unga killarna står i opposition till det traditionella och invanda, de älskar verkligen att oroa och överraska. Visst är det här spännande och dynamisk musik, som allra bäst kommer till uttryck i slutnumret ”Oddjob”, som bara väller fram med full styrka, helt i Ellingtons och Mingus´ anda, målerisk och blodfull till max. ooooVill man njuta av betydligt lugnare pianojazz kan man skaffa sig den nyutkomna skivan ”My dear ones” med Birgit Lindberg trio (Konfonium audio / CDA). Lindberg har vi tyvärr inte hört så mycket av i södra Sverige, mest beroende på att hon är bosatt i Umeå. Där har hon emellertid uppmärksammats i olika sammanhang. Hon har också framträtt i tv. Av den här skivan att döma är hon en högst kompetent pianist, som specialiserat sig på evergreens, även om hon komponerar eget då och då. Hennes anslag är kristallklart och hon uttrycker sig smakfullt och melodiskt. Beskedligt och lyssnarvänligt är också gitarristen Anders Färdals spel. Med på skivan finns även den utmärkte basisten Jan Adefeldt och det nya stjärnskottet på trummor Daniel Fredriksson, som vi för resten hörde i Växjö bara för en vecka sedan. oooDen bästa pianoskivan den här veckan är emellertid ”117 Ditmas Avenue” med den danske pianisten Kasper Villaumes trio (Stunt records / CDA). Det var länge sedan jag hörde så utmärkt bra och talangfull jazz på piano. Skivan spelades in i juni i fjol i en studio vid Ditmas Avenue i Brooklyn i New York. Dit begav sig Villaume och basisten Jesper Bodilsen främst för att få spela med en av jazzens allra främsta trumslagare Jeff Tain Watts. De blev inte besvikna. Watts som spelat med storheter som Wynton Marsalis och Sonny Rollins lyfter här med sitt följsamma och dynamiska spel de båda danskarna till icke tidigare uppnådda höjder. Trion gör ett så homogent intryck, att man tycker den kunde permanentas. Kasper Villaume tar härmed klivet in bland tidernas allra främsta tangentbehandlare. Förmodligen ler både Bud Powell och Bill Evans i sin himmel åt Villaumes fenomenala spel. Men så har han också valt bra låtar till sitt amerikanska gästspel. Här trängs Ellingtons ”Caravan” med Feldmans ”Seven steps to heaven”, den charmiga ”Dansevise” med balladen ”I fall in love too easily” och Shearings ”Conception” med Hancocks ”Toys”. Nu önskar vi bara, att vi snart får höra mera av Kasper Villaume i konsertsammanhang. Varför inte en turne i södra Sverige i höst?

• Swingen fyller 70 år 2005 04 06
  ”It don´t mean a thing if it ain´t got that swing”, sjöng Ivie Anderson till Duke Ellingtons orkester redan 1932. Hon hade så rätt, Ivie, för vad vore väl jazzen utan swing? Men hon var tidigt ute. Först tre år senare slog swingen igenom på allvar, främst tack vare Benny Goodman och hans formidabla orkester. Bakom swingsuccén låg också ett antal musiker från Kansas City med Count Basie och Lester Young i främsta ledet. Litet tillspetsat kan man säga, att swingen fyller 70 år i år.Jag får ofta frågan, vad det är som skiljer jazzen från annan musik. Det är inte så lätt att ge ett hundraprocentigt adekvat svar. Jazz i vidsträckt betydelse kan vara nästan vad som helst, alltifrån ragtime och blues, via 32-taktiga evergreens till nutidens mer eller mindre formlösa improviserande. Ett snävare sätt är att betrakta jazzen som fyrtaktsmusik av afroamerikanskt ursprung. Musikerna improviserar med utgångspunkt från en given harmoniföljd. Ett sådant musicerande skall helst svänga – den viktiga ingrediensen heter alltså swing!Att definiera ordet swing är ännu vanskligare. Som jag ser det, är swingen ett spänningsförhållande mellan rytm och melodi. För att få det att svänga, får inte solisten lägga sina toner direkt på taktslagen, snarare hålla igen, avvakta, förenkla och skenbart dra ned på tempot.Det där förstod inte den första generationen jazzmusiker – på ett undantag när, Louis Armstrong. Jazzhistoriens första decennier bjöd visserligen på expressiv och starkt rytmisk musik. Men allt synkoperande gjorde att musiken lät struttig och banal. I varje fall var det den sortens jazz som vi fick över och apade efter i Europa åren efter Första världskriget. De kommersiellt mest gångbara större orkestrarna leddes av Paul Whiteman (USA) och Jack Hylton (England).Whiteman hade rent av mage att kalla sig ”Jazzkungen”. Typiskt för storbanden före 1935 var att kompsektionen bestod av förutom piano och trummor även bastuba (eller sousafon) och banjo. Betoningen lades på taktslagen ett och tre.1935 kom den stora förändringen. Det märkliga är att allt gick så snabbt. En rad nya större orkestrar följde Goodmans och Basies exempel och började spela en betydligt spänstigare, svängigare och mer levande jazzmusik än sina föregångare. För Goodmans del skedde det stora genombrottet under några veckors spelning på Palomar Ballroom i Los Angeles i augusti detta år. Ungefär samtidigt spelades de första plattorna med pianisten Teddy Wilsons olika smågrupper in. Wilson lanserade bland andra sångerskan Billie Holiday på mängder av skivor, som i dag räknas till de verkliga swingklassikerna.I swingbanden hade kontrabasen ersatt bastuban, gitarren banjon. Rytmiskt hade alla fjärdedelarna lika värde, men den andra och fjärde fick extra snärt via trumuppsättningens high-hat-cymbaler. På orkestrarnas repertoar stod ofta populära melodier, många av dem hämtade från Broadways välbesökta musikaler. Men typiskt för swingepoken var också alla enkla men verkningsfulla rifflåtar. Ett riff var en kort melodifras, ofta bara ett par takter lång, som upprepades ett flertal gånger.Detta år var den unga sångerskan Ella Fitzgerald i full gång med att sjunga swinglåtar i Chick Webbs orkester. Webbs band spelade ofta på Savoy Ballroom i New Yorks Harlem. På Savoy höll alla jitterbuggare till. Swingmusiken passade perfekt till dessa akrobatiska dansare. Under denna swingfeberns tid organiserade trombonisten Tommy Dorsey sitt nya band, 1936 gjorde klarinettisterna Artie Shaw och Woody Herman sammalunda. Dessa swingkungars 78-varvsplattor gick åt som smör i solsken. Äntligen fick så även Count Basie börja spela in plattor, därtill stödd av jazzälskaren och mångmiljonären John Hammond. Basies första skivor med liten ensemble, inspelade i oktober 1936, hör till de omistliga. Lester Youngs tenorsolo i ”Lady be good” kan jag vissla utantill i sömnen…Den klassiska swingepoken varade i ungefär tio år. Utvecklingen hämmades förstås genom Andra världskriget. När det var slut, blåste det andra vindar på jazzfronten. Bebopen med dess främsta profeter Charlie Parker och Dizzy Gillespie trängde i många fall ut swingmusiken från jazzens estrader. Längre fram skulle emellertid swingen få sin renässans, och många av dess element finns lyckligtvis kvar i nutidens jazz.

• Harold Arlen var en av de främsta jazzkompositörerna 2005 04 20
  När man talar om de stora kompositörerna av amerikansk populärmusik nämner man i första hand George Gershwin, Irving Berlin, Jerome Kern, Cole Porter och Richard Rogers. Dessa fem har med all rätt rosats för den mångfald sköna melodier de tillfört ”The Great American Song Book”. Intresset har också fokuserats kring deras respektive levnadsöden, vilket resulterat i en rad hollywoodfilmer. En orsak till deras berömmelse har säkert varit, att de alla skrev större verk för scenen, i Gershwins fall en opera och flera konserter, i de övriga fyras främst operetter och musikaler.Harold Arlen (1905-1986) skilde sig i flera avseenden från sina komponerande kollegor. Han skrev visserligen musikalen ”Cabin in the sky”, men i övrigt inga mera omfattande verk. Trots att många av hans kompositioner blev klassiska evergreens förblev han själv en doldis. Hans namn förekommer ytterst sparsamt i de olika musiklexika jag har konsulterat. Ändå kallade Gershwin honom ”the most original of us all”. Arlen skrev dessutom den melodi som ett antal kritiker utsåg till ”the greatest of the 20th Century”, nämligen ”Over the rainbow”, den sång som vi mest förknippar med Judy Garland och filmen ”Trollkarlen från Oz”Men just i år har Harold Arlens namn dragits fram i rampljuset. Anledningen är förstås, att man kan fira hundraårsminnet av hans födelse. Nyinspelningar av hans melodier har gjorts, men också äldre material har givits ut. Jag håller just nu en dubbel-cd i min hand med inte mindre än 25 Arlen-kompositioner, inspelade av olika artister. ”Harold Arlen centennial celebration 100″ heter utgåvan på märket Concord/Naxos. Här finns till exempel en av Arlens allra första sånger ”Get happy”. tolkad av en ensemble ledd av trumpetaren Dizzy Gillespie.Arlen hette egentligen Hyman Arluck och var son till en mosaisk kantor i Buffalo. Han kom tidigt till New York för att arbeta som pianist, sångare, kompositör och arrangör. Han skrev särskilt för de afroamerikanska artister som arbetade på The Cotton Club i Harlem, sådana som Ethel Waters, Cab Calloway och Duke Ellington. En typisk melodi från den tiden är ”As long as I live”, som introducerades av en ung Lena Horne. I den nämnda skivutgåvan finns den i Ernestine Andersons utsökta version.En tidig Broadwaymelodi är ”I gotta right to sing the blues” från 1932, som han skrev i samma veva som ”Stormy weather”, en av Arlens mest slitstarka kompositioner. Under ett par decennier tillhörde han de flitigaste låtskrivarna i Hollywood. Bland många alster kan nämnas ”That old black magic”, som både Bing Crosby och Frank Sinatra hade på sin repertoar. För en film med Fred Astaire skrev han ”One for my baby” och ”My shining hour”. Den sistnämnda låten blev en jazzklassiker mycket tack vare John Coltranes lansering.Dubbel-cd:n är förstås en liten guldgruva att forska i för alla Arlen-fans. Bland de 25 melodierna finns också ”Blues in the night”, innerligt sjungen av bluessångaren Jimmy Witherspoon, kompad av bland andra barytonsaxofonisten Pepper Adams. En av de amerikanska musikfilmer som spelades in mitt under brinnande krig var ”Cabin in the sky”. Ur den har sångerskan Abbey Lincoln hämtat den anspråkslösa men sköna melodin ”Happiness is a thing called Joe”.En av jazzens mest underskattade artister var den blinda sångerskan Diane Schuur. Hon kan i kvalitativt hänseende gott jämföras med både Billie Holiday och Sarah Vaughan. Här sjunger hon utsökt i Arlens ”Let´s fall in love”, som också begåvats med hisnande höjdtoner av trumpetaren Maynard Ferguson.Utsökt kan man också kalla Mel Tormés sång i ”Last night, when we were young”. Miles Davis ger ”It´s only a paper moon” full rättvisa, medan trumpetarkollegan Roy Eldridge praktiserar lekfullt samspel med orgelspelande Oscar Peterson i ”Between the devil and the deep blue sea”. Sensibel sång och dito trumpetspel av Jack Sheldon kan höras i ”Over the rainbow” medan pianisten Bill Evans bidrar med en personlig tolkning av ”Come rain or come shine”.Ja, nog kunde Harold Arlen skriva fina jazzmelodier!

• Nu våras det för vinylen! 2005 05 04
  Har ni LP-utgåvan ”Poetry for the beat generation” med Jack Kerouac och Steve Allen på märket Dot stående därhemma i skivhyllan? I så fall, var rädd om den! Ett exemplar av den skivan såldes nämligen för en tid sedan på auktion för inte mindre än 10.000 dollar.Det är förstås ett extremt högt pris för en jazzskiva, men rent allmänt har värdet på begagnade vinylplattor ökat väsentligt bara under de tre, fyra senaste åren. Det finns flera anledningar härtill.En är att de jazzskivor som spelades in under 50- och 60-talen pressades i förhållandevis små upplagor. Undantag fanns, till exempel John Coltranes ”Blue train”, Dave Brubecks ”Time out” och Miles Davis ”Kind of blue”, som alla fick guldstatus. För de mest intressanta nyinspelningarna svarade främst en rad mindre skivbolag med Blue Note i täten, följt av märken som Fantasy, Prestige, Discovery, Riverside och Contemporary. Skivjättar som RCA Victor och Columbia sysslade mest med att föra över och samla gamla 78-varvare till LP-skivor.En annan orsak är det ökande intresset för jazz, främst i USA och Japan. Här finns också de mest hängivna och största samlarna av jazz på vinyl. Jazzintresset fick en stark puff framåt i samband med Ken Burns uppmärksammade tv-serie ”Jazz” för ett par år sedan.För det tredje har en viss oro förmärkts beträffande de senaste metoderna som används för konservering av musik. Cd-skivornas hållbarhet diskuteras, och livslängden på den musik som lagras på disketter och hårddiskar är oklar. Här dras musikbranschen med samma problem som bibliotek, museer, bildsamlingar och andra arkiv brottas med, när det gäller att bevara våra kulturskatter åt eftervärlden.Det våras alltså för vinylen! Den är ett hållbart material som håller skivorna intakta år efter år. Jag kan se det på mina tidiga 50-talsskivor, som är som nya än i dag. Det är likadant med de gamla 78-varvarna, de s k stenkakorna. Grundmaterialet där är schellack, vars enda hot på sin tid var de tunga pickuperna och de vassa stålstiften.På tal om 78-varvare, så har även de ett samlarvärde. Det gäller i första hand originalutgåvor från 20-talet. King Olivers och Louis Armstrongs första inspelningar kan i bra skick betinga priser på flera tusen kronor. Den dyraste stenkakan som sålts på auktion är ”Zulu´s ball”/”Working man blues” med King Olivers Creole Jazz Band på märket Gennett, inspelad 1923. Den såldes år 2002 för hela 32.000 dollar! Men den lär i likhet med det berömda svenska treskillingsfrimärket bara finnas i ett enda exemplar.Värdet på vinylskivorna varierar naturligtvis. De begärligaste är de som spelades in under 50- och 60-talen. Intresset är störst, när det gäller modern jazz. Parkers, Gillespies och Monks tidiga inspelningar i nyskick kan gå till flera tusenlappar. Miles Davis och John Coltrane värderas också högt, såvida det inte gäller kopior eller piratupplagor.Avgörande för värdet är skivans och omslagets kondition. Slitage, hack och andra skador på skivan, liksom nummeretiketter, namnskyltar, anteckningar och klotter på konvolutet gläder ingen samlare. Helst skall skivan vara i ospelat s k mint-skick och albumet bör ha skyddats i en plastmapp.Som en utmärkt vägledning och prissättare fungerar amerikanen Tim Neelys bok ”Goldmine Jazz Album Price Guide”. I den värderas mer än 40.000 jazzskivor. Det är intressant att notera, att värdet på en skiva i mint-skick ofta sätts fyra gånger högre än en skiva som bedöms vara endast ”very good”.Ett problem för samlare av vinylskivor har hittills varit den minskade tillgången på skivspelare. Men det ökande intresset för vinyl har gjort, att nytillverkning av spelare åter har kommit igång. Faktiskt har man också börjat spela in musik på vinyl igen. Detta betyder naturligtvis inte, att cd-skivan nu sjunger på sista versen. Men i en tid då konsumenterna till allt större del hämtar sin musik på nätet är alla motåtgärder välkomna. Och det finns väl ingenting som går upp mot en välmatad lp-skiva, innesluten i ett snyggt konvolut med fyllig och informativ text.

• Legendariska jazzkonserter! 2005 05 18
  Många menar, att jazzen började respekteras som konstform, först när den i stor utsträckning tog steget över från nattklubbar och danshak till konsertsalar, teatrar och utomhusfestivaler. Men den har givetvis haft sin plats i alla dessa sammanhang. Själv har jag haft gyllene jazzupplevelser såväl i rökig klubbmiljö som i konserthusbänken.Det retar mig emellertid, att jag inte var med vid de tillfällen, som jazzhistorikerna räknar som de mest minnesvärda. Till exempel i ärevördiga Carnegie Hall i New York den 16 januari 1938, då den för kvällen frackklädde Benny Goodman och hans orkester med gäster svarade för underhållningen. Det var i flera avseenden en pionjärgärning. Dels öppnades möjligheter även för andra jazzorkestrar att inta konserthusens estrader, dels var det ett för den tiden särdeles djärvt grepp att låta vita och färgade musiker framträda tillsammans. Vid detta tillfälle spelade de båda afroamerikanerna Cootie Williams och Johnny Hodges med Goodman.En annan legendarisk konsert (egentligen var det två samma kväll) ägde rum den 17 maj 1947 i Town Hall i New York. Det var då den nybildade gruppen Louis Armstrong and his All Stars fick sitt genombrott. Musiken bandades, och därför kan vi i dag njuta av ”Satchmos” enastående trumpetspel och sång i ”Back o´town blues” liksom den festliga duetten mellan honom och Jack Teagarden i ”Rockin´ chair”. Även trumpetaren Bobby Hackett är med på ett hörn i till exempel ”Ain´t misbehavin´”.Vänner av modern jazz har kallat en konsert i Massey Hall i Toronto, Kanada, i maj 1953 för ”The greatest jazz concert ever”. Mest kanske för att man då hade sammanfört bebopens absolut främsta musiker på respektive instrument, d v s Charlie Parker altsax, Dizzy Gillespie trumpet, Bud Powell piano, Max Roach trummor och Charlie Mingus bas. Konserten var emellertid alldeles utmärkt med nummer som ”Salt Peanuts”, ”Hot house” och ”A night in Tunisia” men den innebar också slutet på en epok. Kvintetten splittrades, Parker dog ett par år senare, medan de andra gick skilda väger. I dag finns bara Max Roach kvar i livet.En konsert av det mera spektakulära slaget svarade Duke Ellingtons orkester för den 7 juli 1956 under den pågående Newportfestivalen. Ellingtons stjärna var i dalande – det var allmänt dåliga tider för storbandsjazzen. Den gode hertigen behövde verkligen något radikalt för att bryta den negativa trenden. Miraklet skedde, sedan bandet avverkat några chorus på ”Diminuendo and crescendo in blue”. Fram till mikrofonen stegade tenorsaxofonisten Paul Gonsalves. Han tycktes särskilt inspirerad denna kväll, för han verkade inte vilja avsluta sitt solo. Han fortsatte chorus efter chorus, påhejad av maestro himself. Efter en stund började folk att dansa mellan bänkraderna, andra reste sig och började applådera i takt. Snart var entusiasmen hos publiken total. Det blev till slut en konsert, som folk kom att tala om i åratal efteråt. Duke Ellingtons stjärna återfick sin glans och kom att lysa under flera decennier fram till jazzgigantens bortgång 1974.Historisk måste man också kalla en konsert i Carnegie Hall den 29 juni 1982. Ett par månader tidigare hade vokalisten Mel Tormé inlett ett samarbete med pianisten George Shearing. För konserten i Carnegie Hall kopplades de ihop med barytonsaxofonisten Gerry Mulligan och dennes storband. Resultatet blev helt lysande. Fram till dags dato har musiken emellertid legat glömd i ett radiobolags gömmor, men har nu getts ut på en cd, betitlad ”The classic concert live” (Concorde/ CMM). Idén till konserten kom från pianisten och arrangören George Wein, för övrigt grundare till sommarfestivalerna i Newport.Det som framförallt gläder lyssnaren är charmen och lekfullheten hos de medverkande denna junikväll för 23 år sedan. De tre solisterna var riktigt i stöten. Repertoaren innebar en hyllning till några andra av jazzens stora. Sålunda avverkas ett Ellington-potpurri, Basie-numret ”I sent for you yesterday” och Thelonius Monks ”Round midnight”. Mel Torme´ (1925-1999) var en sångare av stort format, samtidigt en rasande trevlig entertainer. I Sverige var det nog många som inte riktigt insåg vilken stor jazzman han i själva verket var. Gerry Mulligan (1927-1996) var desto mer känd, inte minst för sina kvartettinspelningar. Här spelar han ett par av sina gamla slagnummer ”Walkin´shoes” och ”Line for lions”. George Shearing, i dag 86 år gammal, blind från födseln, har jag alltid beundrat för hans sparsmakade, eleganta och ytterst musikaliska pianospel.

• Magert jazzutbud i sommar 2005 06 01
  För oss jazzvänner är sommaren framförallt en tid då man kan kuska land och rike runt för att spisa jazz både på festivaler och i mindre sammanhang. Men visst var utbudet större förr. Då spelades det jazz i snart sagt varenda buske i Sommar-Sverige. Repertoaren var dessutom mer renodlat inriktad på jazzmusik och inget annat. I dag har flera festivalarrangörer lagt om kurs och antingen blandat jazzen med eller helt koncentrerat sig på pop och rock. Bluesen har dessutom fått sina egna evenemang. Bluesfestivalen i Mönsterås avverkades för resten under den gångna helgen.Det finns flera anledningar till det minskade jazzutbudet. En är att många av de stora amerikanska jazzprofilerna inte längre finns i livet. Det var de som drog folk till festivalerna – Ellington, Basie, Herman, Rich, Hampton, Goodman och andra storbandsledare till exempel. Bland alla excellenta solister återstår bara ett fåtal. Tittar man på de svenska festivalprogrammen i sommar blir man en aning besviken. De enda namnen av betydenhet hittar man i programmet för Stockholms jazzfestival den 19-23 juli. Då medverkar bland andra tenorsaxofonisten Johnny Griffin och munspelaren Toots Thielemans.Nu skall man förstås inte förakta de svenska insatserna under festivalsommaren. Många av våra egna musiker håller som bekant världsklass. Herrar som Putte Wickman, klarinettist, och Jan Lundgren, pianist, kan höras exempelvis i Falkenberg, som förlagt sin festival till samma tidpunkt som Stockholm. Borås jazzdagar är 1-3 juli. Textilstaden har i år valt att satsa på grupper från Nordens samtliga länder, till exempel finska Jarmo Savolainen trio, danska Bévort Special Edition men också svenska Hot Club de Suède.Askersund har ibland kallats Sveriges New Orleans. Anledningen är förstås den årligen återkommande tradjazzfestivalen, som i år går av stapeln den 17 – 19 juni. På gator och torg, i kyrka och hembygdsgård och ombord på en skärgårdsbåt kommer det att spelas gammeljazz av svenska, danska och engelska orkestrar.En särskild sommarbegivenhet är förstås aktiviteterna vid Jazzens museum i Strömsholm, beläget strax söder om Västerås. Här ges konserter under de flesta sommarkvällar av företrädesvis svenska band, som spelar jazz av tidlöst slag. Bland alla medverkande musiker kan nämnas Arne Domnérus, Hacke Björsten, Lars Erstrand, Claes Janson och Rune Öfwerman. Men den 7 augusti får man amerikafrämmat, ett gäng swingveteraner som kallar sig Harlem Blues & Jazzband och den 29 juli spelar engelska New Orleans Heat, den 12 augusti danskarna Papa Bue och hans Viking Jazz Band.Jazzdebatten just nu handlar för övrigt rätt mycket om hur man skall kunna locka mer folk till alla jazzevenemang. Det gäller främst jazzklubbarnas konserter under vinterhalvåret. Särskilt oroas man i Stockholm bland Faschings vänner. Det är en klubb, som trots sitt centrala läge vid Kungsgatan dragit allt mindre publik de senaste åren. Nu vill man ha mer statligt stöd för verksamheten. Ett förslag är att göra Fasching till en jazzens nationalscen. Med hjälp av ökade anslag skulle man än mer kunna slå vakt om sin tidigare uttalade policy, att dels ge unga begåvade musiker och grupper fler speltillfällen, dels presentera mera udda, friare men även experimentella former av jazz.Det är naturligtvis bra att man ser till att jazzen får möjlighet att utvecklas, men samtidigt skönjer man bland de ansvariga för Fasching ett förakt för det traditionella och tidlösa. Den genomsnittlige jazzkonsumenten skräms ofta bort genom en alltför avancerad programsättning. Arrangörernas målgrupp tycks i första hand vara nyfikna ungdomar, som besitter förmågan att lyssna med öppna sinnen och viljan att acceptera det nya och svårsmälta.Sanningen är väl, att man på Fasching genom sin programpolitik under många år bundit ris åt sin egen rygg. Om klubben så småningom skulle få status som ”nationalscen” måste utbudet breddas ut över hela jazzspektrat. Då skulle Fasching kunna bli en samlingsplats för jazzfolk av alla slag.